iPod= beslutsångest
Plötsligt minns jag varför jag var så skeptisk till iPod från början: jag har så svårt för shuffle för jag blir så nyfiken på vilken nästa låt ska komma att bli. Därför lyssnar jag på introt på en låt, trycker fram till nästa, lyssnar lite och trycker fram till nästa. Osv.
Dessutom har jag svåra problem med att välja ut vilka skivor/låtar som ska få hänga med in i min nya spelare. Därför är playlisten något brokig just nu och så tänker jag på det där med tjuven igen: skulle man kunna stå för sin playlist om någon rånade en?
Men ändå: ahaupplevelsen när en favoritlåt plötsligt uppenbarar sig är så fantastiskt att alla borde få uppleva den. På väg till lunchhångel med maken fick jag som första låt höra ”Feel to believe” med Beth Orton, en låt som innehåller så mycket känslor och minnen att jag för resten av dagen kommer ha en pirrande nyförälskelsekänsla i magen.
Apropå allt ovan så tänker jag i bland på ett reportage om London som var med i Nöjesguiden för några månader sedan. Killen som skrivit artikeln går på Carnaby Street och lyssnar på musik i sin MP3-spelare och plötsligt spelas ”London Calling” med The Clash. Killen byter snabbt låt för att inte bli arresterad av klyschpolisen. Very funny!
Det går över… :)