Fiktiva namn är alltid konstiga
En reklamfilm förd Ford aktualiserar en sak jag tänkt skriva om i säkert ett år. En brud lämnar sin blivande man vid altaret för att provköra en bil. Innan detta händer mässar prästen något i stil med ”Lina Olsson, tager du denna Göran Sunesson till din äkta man?”.
Ett högaktuellt exempel på det inlägg jag skissat mentalt på ett tag nu: fiktiva namn är alltid konstiga. För i böcker, filmer, reklam mm heter folk alltid något lite för konstlat. Medan majoriteten av oss vanliga dödliga har vanliga son-efternamn (Johansson, Andersson, Karlsson) har många fiktiva karaktärer ovanliga son-namn (Sunesson, Martinusson). Och medan karaktärer i vanliga livet har förnamn som Emma och Fredrik heter den lite menat snygge brudgummen i sagda reklamfilm Göran fast han bara är ca 30 år gammal. ”Lina Olsson” är i sig inte ovanligt men i kombination med killen hon ska gifta sig med blir det bara stereotypt.
Ta t ex Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon. Enligt SCB:s namnsök finns det bara 55 personer som stavar som journalisten som löser mordgåtor medan nästan 37 000 pers stavar med dubbel-S. Så klart ett stilistiskt grepp av Liza för att man som läsare ska lägga just Annikas namn på minnet (och det har jag ju uppenbarligen gjort). Men ändå konstlat, eller hur?
Kanske kan min reflektion bero på att jag är uppvuxen med ett vanligt son-namn. Men överallt heter fiktiva karaktärer lite krångliga namn och med efternamn som är skapade av två brokiga led. En grupp klasskompisar i en bok kan därför presenteras som Luciana Bergbohm, Frank Stjärnström, Malou Stångnell osv i stället för de namn som verkliga klasskompisar har/har haft. Vad är det för fel på Anna Andersson, Johan Nilsson och Sara Karlsson liksom?
Och där snubblade jag in på ännu en tanke på samma tema. Fiktiva namn är per definition ursvenska. Göran Sunesson i reklamfilmen för Ford hade inte kunnat heta Ahmed eller Alasdair. Men det får jag nästan återkomma till, för om jag inte publicerar det här inlägget nu kommer det aldrig bli av.
(Jag önskar jag kunde komma på fler verkliga exempel från någon bok men det står still just nu. Har ni några förslag?)
I Karin Wahlbergs böcker, som jag för övrigt gillar, heter kriminalkommissarien Claes Claesson. Lite irriterande faktiskt.
Trevlig och kul blogg förresten!
Alla Ulf Lundells romankaraktärer har helskruvade namn. Eller vad sägs om Odd Nezznakometz, Finn Walden, Tom Wasser, Gorm Saffer, Bengt Pavlo Gustavsson eller Julius Tonker?
Mer Liza Marklund: skurken i ”Sprängaren” heter ju Beata Ekesjö. Det är också konstlat. Och i ”Paradiset ” heter skurken Rebecca Björkstig eller Björkestig, vet inte vilket av dem. Men båda låter konstlade.
Håkan Nessers nya romanpolis heter Gunnar Barbarotti eller nåt liknande. Det är han nog ganska ensam om.