The squid and the whale
Biografsvalka, kylskåpskallt bubbelvatten och sällskap av fin vän är en charmig sommarkombination som man borde prova oftare känner jag. Såg ”The squid and the whale” häromkvällen (filmens hemsida).
Och den var bra. Inte helt himlastormande men definitivt underhållande. Snabba och roliga scener, parodiska men någonstans verklighetsbaserade roller. Den mest bestående känslan är att det yngsta personporträttet i filmen är det intressantaste (precis som i ”Me and you and everyone we know” häromsistens). Samtidigt är det som Karolina Ramqvist skriver här så himla sant – den unge pojkens situation och könsuppvaknande är inte alltid det allmängiltiga.
Annat jag tänker på fortfarande: relationen mellan Jeff Daniels pompöse (och skäggige!) pappa och filmens sökande tonårsson är så störande och obehaglig att jag stundtals ville gömma mig. Men på ett bra sätt, inte på det där störande-moment-i-svensk-deckare-skamskölj-sättet.
Sen är all 80-talsrekvisita grym. Jag besökte inte ett intellektuellt Brooklyn-hem på 1980-talet men om jag hade gjort det så tror jag att hemmet och tillhörande personer hade sett ut som i filmen. Mammans säckiga jeansdräkter är i en klass för sig!
Ord! Squid and the Whale är verkligen bra. Jag tycker inte att den är så rolig som många verkar göra, men däremot sorglig, och – realistisk. Rekvisitan är grym.
Finns ingen film jag ser fram emot mer än den just nu.
helt fantastisk film! Den har legat kvar i mitt huvud i sommar.
har bara hört soundtracket på cd o har ingen aning om filmen. filmmusiken är grymt bra, så nu måste jag ju se filmen oxå.