Grabbsång på Debaser

I fredags var jag + fina vännerna i sällskap på årets sista Allsång på Debaser. Ni känner igen konceptet vid det här laget: som allsången i teve fast med moderna pop- och rocklåtar att skråla till. För en gångs skull kändes inte den 1½ timme långa kön särskild jobbig – efter nästan ett års graviditet och bebisbubbla var till och med köandet flamsigt roligt. De efterlängtade spritzerna gjorde förstås sitt till.

Jag tyckte om allsången lika mycket som förra året, det ÄR ett fenomenalt engagerande koncept att ge ett gäng ungdomar ett sånghäfte och en ursäkt att få skråla. Men jag är sur över att flera av de bästa låtarna i häftet ignorerades och att inte en enda av de låtar vi faktiskt sjöng har en kvinnlig originalartist. Det kan tyckas vara en petitess men jag kan ändå inte låta bli att räkna: i häftet finns 38 låtar. En enda av dem framförs i original av en kvinnlig soloartist (Marit Bergmans ”This is the year) och tre stycken framförs av grupper där åtminstone en medlem är kvinnlig (”Common People” med Pulp, ”Forever Lost” med Magic Numbers och ”Hanging on the telephone” med Blondie). Kvar är 34 låtar av och med män.

Inte så att jag kräver kvotering i nattlivet men det hade ändå varit kul med någon sorts balans. Att allsångsbandet uteslutande består av män är väl en del av anledningen. En annan att allsångens huvudperson Magnus Carlson är ett av landets största Morrissey-fans. En tredje att låtarna i häftet till störst del har ett britpop-tema. Men det ursäktar ändå inte att vi under den dryga sångtimmen sjöng tre låtar med Morrissey. Och när publiken ombads önska en sista låt så blev det hemska ”Kinky Afro” med Happy Mondays utan att någon (vad jag hörde i alla fall) hade ropat efter just den.

Har inte gjort jättelång research men några spontana låtar som jag tycker kunde passa: ”Manic Monday” (The Bangles), vad-som-helst med Madonna men t ex ”Like a virgin”, ”Heartbeats” (The Knife) och ”These boots are made for walking” (Nancy Sinatra). Om det prompt måste vara britpoppiga låtar så kanske ”He’s on the phone” med Saint Etienne hade kunnat funka. Björk kanske är lite väl svårsjungen, men om man funderar några vändor hittar man nog något. Annan svårsjungen men relevant sångerska i sammanhanget är Kate Bush, t ex hennes ”Hounds of love” eller ”Running up that hill”.

Dela: