Engelsmän på semester

Vi brukar skoja om att jag alltid hamnar framför (Ibiza) Ocensurerat på TV400 när jag besöker mina föräldrar med de många tevekanalerna. Programserien har fascinerat mig i många år men det är sällan jag lyckas se ett avsnitt nuförtiden. Även om de program som visas har ganska många år på nacken fångar de en intressant engelsk folkrörelse: den trashiga sommarsemestern. Visst, svenskar drar till Kos och super, knullar och slåss med knivar, men den engelska ungdomen verkar vara så mycket mycket mer nedgången och frigjord. Detta kanske jag återkommer till i en post om utomlandsmyten kring ”vackra svenska flicka”.

Nåväl, gissa om jag blev besviken när det inte sändes något ”Ocensurerat” när jag var hemma i Eskilstuna nu i helgen? Sån tur då att jag hittade en ny kanal med en ännu snaskigare variant: Club reps som handlar om den legendariska resebyrån Club 18-30:s arbete i Faliraki på Rhodos under säsongen 2000-2001. För övrigt samma ställe som jag besökte på en ospecificerad resa för 1½ år sedan – läs vad jag skrev då apropå engelsmän och utlandsvistelser. Jag har varit på Ibiza också och gått på såndär engelsk klubb men av det minns jag mycket lite, annars hade jag gladeligen dissekerat den upplevelsen här.

De här dokumentärerna följer alltså reseledare och semesterfirare under deras veckor i solen. Tittaren får se det mesta: partypress, osämja, droger, söndersolade engelska skinn, förlorade väskor, förlorade oskulder, fula engelska lads som bedrar sina flickvänner, tanter som ligger runt, tjejer som flashar brösten, arga reseledare och så vidare. Både jättekomplex och supersimpel trash-tv.

I helgen fastnade den där bilden av arg reseledare och jag bestämde mig för att läsa vidare efter programmets slut. Det jag hittade är både fascinerande och skrämmande. Jag kommer alltid att resonera som så att den som ställer upp får skylla sig själv men efter att ha läst intervjun med den platschef vars karriär förstördes efter medverkan i ”Club reps” känner jag att bilden nyanseras något: Reality-tv ruined my life.

För även om ”de redigerade så att jag framstod som elak” är bortförklaring 1.0 i dokusåpa- och realityvärlden, så är det intressant att tänka på vilken makt tv-makarna faktiskt har över folks liv. Helt ärligt så tror jag att folk inte förstår vad de ger sig in på. Här vill jag länka till Linda Rosings senaste utspel men vet inte riktigt hur jag ska få in det. Kanske genom att säga något i stil med: det är ingen mänsklig rättighet att vinna offentlig acceptans. Funkar det inte får man väl tömma läpparna och börja jobba utanför medieljuset?

Tillbaka till England: så klart resulterade programmet också i det där sorgligt exhibitionistiska som oavkortat hamnar i nyhetsflödet hos värsta tabloiden The Sun: Blonde did 18-dirty strip for us. Notera att ordet ”striptease” är versaler, på samma sätt som ”Swedish” och ”blonde” är i samma tidning när artiklarna handlar om svenska programledaren Ulrika Jonsson.

VD:n för Club 18-30 har avslöjat att programmen hjälpte till att hajpa resemålen så mycket att försäljningen av resor fördubblades och att fredagar blev veckans mest aktiva bokningsdag eftersom ”Club reps” sändes på torsdagar på engelska ITV. Detta samma år som resten av resevärlden smulades sönder som ett resultat av attacken mot World Trade Center i New York.

Även om effekten säkert lagt sig så här flera år efter programmens peakperiod är det lustigt att det som funkar avskräckande på en pryd svensk har helt motsatt effekt hos engelsk partyungdom: ”dit vill jag också åka!”

Dela: