Ungsidor

(Ett gästinlagg av Svante)

Beskriver du dig gärna som en ”som skriver”? Tar du villigt på dig rollen som ”den tänkande” i kompisgänget? Är du rätt bra i skolan, skriver du kanske poesi eller fotograferar?

Eller råkar du bara vara en människa mellan sexton och tjugo år som tycker om att skriva, anser att du är rätt bra och vill undersöka möjligheterna till att få betalt för det på din lokala dagstidning?

Oavsett om du tillhör kategori ett eller två – välkommen till, beroende på var du bor, Attityd, OM-Unga, Blipp, Koll eller Ball. Okej, jag hittade på de tre sistnämnda, men, det vill säga, de en-två sidor varje lokaltidning med självrespekt håller sig med nu: ”Ung-sidorna”.

Konceptet är att tidningen offrar x antal spaltcentimeter en gång i veckan, sätter en av de yngre journalisterna eller rentav en redaktör på att dra ihop och leda ett gäng ungdomar från de två ovanstående kategorierna, slänger åt dem några digitalkameror, block och datorer, och producerar material för unga. För en relativt billig penning hoppas man, tja, vadå? Sätta läsvanor och varumärkestrohet tidigt, vinna annonspengar, odla läsare i nya generationer och kontra tidningsdöden, kanske.

”Ung-sidor” ska alltså, precis som i stort sett allt i mediebranschen som saluförs med affixet ”ung”, egentligen inte utläsas som ”journalistiskt material av ungdomar, för ungdomar”, utan kanske snarare som ”journalistiskt material av ungdomar, för [tidningens bild av] Ungdomar”. Alla som någon gång läst en lokaltidning vet nog vad jag menar.

Alltså, om jag får raljera lite; texterna rör sig alltid kring ett visst antal obligatoriska, förutbestämda ämnen, sådant som ”unga” är intresserade av och som är skrivna på ett sätt som ”unga skriver”. Några exempel: Intervjun med en ung musikgrupp, ofta bekanta till skribenten. Porträttet av den politiskt engagerade ungdomen, av den konstnärliga/idrottande ungdomen, en token-musikrecension (ungdomar gillar ju musik!), modespecialen (sponsrad av lokala JC), brådmogen, faktabetonad och egentligen rätt nyttig drog- eller sexualupplysning (saxad ur broschyrer från den lokala ungdomsmottagningen och som alla redan läst om i Kropp & Knopp), den lite duktiga krönikan där skribenten skildrar sin personliga resa till valfri ”bryta mot konventionerna”-ståndpunkt, och så, såklart, listorna, gärna på ”förbjudna teman” typ svordomar, sex-synonymer eller bästa raggningsrepliker.

Jag kan fortsätta ett tag till (varför inte ett rundabordssamtal med tre ungdomar som snart ska ta studenten? En serie eller dikt? ”Stefan målar graffiti”, med faktaruta och slanglexikon? Eller en serie resebrev från en stadens son som åkt som volontär till en före detta koloni i det globala Syd?), men trots detta representerar denna uppräkning bara en liten, liten del av alla ämnen som anses passande för den ”stora” tidningen, men, vad det verkar, i stort sett hela spektrumet av vad som är tillåtet i en Ung-del.

Egentligen är ju tanken på att ge ungdomar eget utrymme i tidningen rätt god. Välmenande. Men, och jag vet inte om det beror på styrning från tidningens håll, eller att skribenterna självmant anpassar sig till vad som förväntas av ”Ung-sidor”, denna välmenande och snälla tanke leder ofta till att artiklarna blir extremt likriktade. Och alla förlorar; unga tidningsläsare som vill ha bra och intressanta nyheter, vuxna fritidsledare som vill veta hur tugget går bland kidsen, tidningsägarna som vill vidga läsekretsen och ge plats åt unga, och, sist men inte minst, skribenterna, som får sin kreativa förmåga begränsad. Det sistnämnda, det vill säga, om vi utgår från att förklaringen till Ung-sidornas homogenitet är just att skribenterna styrs.

Jag vet inte hur man skulle kunna lösa problemet. Ska unga läsare tvingas nöja sig med tidningens övriga, ung-diskriminerande (ge oss en svensk motsvarighet till ageism, snälla Språknämnden!) sidor med aktietabeller och kommunfullmäktigeresultat? Nja. Men en början vore ju att skifta fokus från att enbart handla om ”unga om unga” till lite mer ”unga om omvärlden”.

Alltså, att försöka ta vara på unga skribenters fördel, det att de ännu inte är så formade efter dagstidningarnas konventioner. Ja, jag vet inte. Men Ung-sidor i gemen visar ungefär lika stor variation som Familje-sidorna. Eller just det, vad är det jag skriver – jag är ju ”ung”! Det jag egentligen skulle skriva var alltså: många tidningar har typ lika grejer eller såhär texter alltså, så att det blir tråkit för Oss Unga å läsa. Det suger fett!

Dela: