Popkulturen i Australien – konserter och Jenny Wilson

Melbourne är fantastiskt när det kommer till livemusik. Varje kväll pågår kanske trettio spelningar i alla möjliga genrer och kändissnivåer och vid den här tiden på året är många internationella akter på besök. Den traditionella festivalen Big Day Out i slutet av januari gör att många stora band turnerar runt i landet i samma veva. Över huvud taget är sommaren (för det är ju sommar här, konstigt nog) festivalsäsong och många stora akter passar på att göra Australien-turnéer i det varma vädret.

Även om jag gått på ganska få spelningar här är min bild att livemusiken här är något väldigt vardagligt och avslappnat. Oavsett om det handlar om att gå ut efter jobbet, slumphamna på en pubspelning, eller toklängta till ens favvo dyker upp är spelningar här billiga, avdramatiserade och spontana. Du behöver inte alltid förköpa biljetter. Två gratistidningar, Beat och Inpress, skriver om allt som händer varje vecka och intervjuar nya och gamla akter. För tillfället är det jättekära i svenska akter, Jenny Wilson och El Perro del Mar har varit med några gånger i varje tidning under min tid här. Och när St Jeromes Laneway Festival går av stapeln nu i helgen passar Beat på att sätta Peter, Bjorn and John på omslaget.

Och apropå Jenny Wilson då, förra veckan såg jag henne på klassiska livestället Prince of Wales här i Melbourne.

(Eh jag vet, men jag var tvungen att få in det någonstans, som jag rejvat om detta).

Av jeansen att döma var det rätt många svenskar där. För eftersom lokalbefolkningen oftast klär sig i fluffiga brallor är det lätt att se vilka personer i en massa som är skandinaver: det är dom som har stuprörsjeans. Redan i dörren och legkontrollen blev jag svenskattackerad av en man som kommenterade mitt körkort. När själva konserten började var det några stördon som ropade ”heja Sverige” med fotbollsröster så många gånger att Jenny själv till slut sa att vi faktiskt var i Australien nu och inte behövde prata om Sverige. Kunde inte hålla med mer, otroligt tröttsamt med ”Sverige åt svenskarna”-svenskar utomlands.

Förbandet Muscles var intressant. Till en början fnös vi åt killen med synten och de förprogrammerade hårda ljuden som han sjöng till live. En låt hette liksom något i stil med ”Peace, love and ecstasy”. Men vartefter setet löpte tyckte jag mer och mer om det han gjorde. Kolla in hans Myspace och döm själva.

Jenny klev på scen med tre kompmusiker och hon hade en förskräckligt ful outfit på sig. Någon sorts kortbent, puffärmad sparkdräkt i vitrödblått seglarmöster. På benen silverspräckliga strumpbyxor med ett rullveck över knäna. Fast nu känner jag mig småsint som ens tar upp detta för kläderna var verkligen det enda negativa med hela konserten. Varje låt var ren och skär kärlek och publiken (och jag förstås) älskade henne. Störst ovationer kom under ”Let my shoes lead me forward”, den låt som var en minihit här för ett tag sedan och var lite omtalad pga videon (kolla på den här). När jublet till slut dog ut skojade en märkbart rörd Wilson och sa att hon kanske borde flytta hit. Mer jubel.

Allra mest tyckte jag om ”Love and youth” som kom som extranummer och ni som läser här återkommande vet att det är min favoritlåt med Jenny Wilson. Hela Jenny är ju en favvo. Mot slutet av låten sjöng publiken med i partiet som går ”I’ve got nothing to do with this love and youth” och det var väldigt speciellt. En annan mycket bra låt var det första extranumret – en pianobaserad låt om utanförskap som jag tror är ny. Jag vet inte vad den heter men nördo som jag är antecknade jag en (svengelsk) textrad i min mobil. ”I had enough of trouble, it does’nt fit in refrains”. Gud så jag längtar efter att höra den igen, och visst är det väl en skiva på gång nu i vår? Jo, jag tror det.

Jenny Wilson framstår över huvud taget som väldigt svengelsk när man ser henne så här och det är något som medierna också har plockat upp. Gratistidningarna har intervjuat henne på samma teman, som t ex om varför Sverige har så mycket bra musik att exportera. Morgonen efter var hon med i videoprogrammet Rage och pratade på disträ engelska om hur hon hade möjlighet att isolera sig under ett helt år bara för att göra musik och lära sig inspelnings- och programmeringsprocesserna inför genombrottsplattan Love and youth.

Dela: