Antony & the Johnsons i Dalhalla
Nu har jag gjort sådär igen, utlovat ett inlägg och sedan offlinesoftat så länge att det blivit inaktuellt. Men i lördags var jag alltså på Antony & the Johnsons i Dalhalla. Det var givetvis helt ljuvligt. Med det vackraste av svenska sommarväder som sällskap och en gemytlig bilresa upp var förutsättningarna liksom satta.
Jag rekade rätt dåligt måste jag säga så här kommer lite minnesfragment över några saker jag gillade. Men på det stora hela var konserten bra mycket större än några futtiga punkter:
- En fin cover på Beyonces ”Crazy in love” avslutades med ett oemotståndligt ”Who says I’m not a teenage girl?”
- Absolut galnast sorgsnast vackrast var Cripple and the starfish.
- Det var tvärt emot förväntningarna mycket action i framförandet. En hel del upptempolåtar och lite galen spontandans från Antony själv. För videobevis sök på ett Youtube nära dig.
- Över huvud taget gav Antony i mellansnacket intrycket av att vara en klassiskt glad skit. Oväntat! Och jag som är så disträ själv imponerades över att han varje gång lyckades sy ihop alla de konstiga tankegångarna lagom för att dra igång en låt.
- Apropå mellansnack så sa han vid ett tillfälle att han önskar att man kunde hälsa på sig själv som sjuåring bara för att kunna viska ”I love you, you are so special” i örat på den lille. Fint!
En liten besvikelse var att den spektakulära omgivningen inte direkt användes i framförandet. Kanske är det nog med en avskalad scen mitt i allt det storslagna men jag hade nog väntat mig något mer överdådigt – mer ljud, större ljusshow. Fast i den ljusa sommarkvällen är det nog för mycket att önska. Det känns som den enda egentliga skillnaden konsertarenan gjorde var publikintimiteten. Trots att vi var 4 000 personer där kändes det väldigt intimt och akustiken gjorde att minsta viskning från övre raden hördes ner till scenen.
Vi stannade kvar över natten och gud vilken härlig söndagsstart att vakna obakfull vid halv elva och äta frukost i solen iklädd nästan inget alls. Sen promenad längs Siljan innan vi packade in oss i bilen för mysig road trip hemåt.
Lisa har bilder på hur vi och Antony såg ut. Här hade jag tänkt lägga in de videos jag spelade in med kameran + telefonen men en enkel Youtube-sökning visar att det har så många andra redan gjort (så klart). Här är t ex en skakig version av Crazy in love som är verkar vara tagen ungefär där vi satt.
Håller med om allt du skriver. Det hade kunnat vara smartare att ev. förlägga konserten senare för mörkrets skull, men jag som varit där nere i kalkbrottet förut en sen junikväll vet hur kallt det blir.. :)
Det var en underbar kväll och jag var otroligt nöjd.
shit, jag är nu så avundsjuk på digf att jag håller på att gå åt. var på anthony på trägårn i gbg för ett par år sedan. fortfarande har jag aldrig blivit så berörd. så dalhalla borde vara nåt alldeles speciellt.
Men! Jag har av säkra källor hört att han satt bakom scenen och grät efteråt. Så helt stabil är nog killen inte.
Hope there`s somone är ändå bäst.