Dubbelt upp av en elak kock
Lite snabbt om skillnaden mellan ett engelskt och ett amerikanskt tv-program som båda bygger på samma huvudstjärna. Skillnaden mellan tv-produktionerna vet jag inte så mycket om men det är intressant att se detaljer och klippning i de två program som kändiskocken Gordon Ramsay medverkar i just nu. Hell’s Kitchen på trean och just Elake kocken på ettan.
Hells Kitchen är visserligen en traditionell dokusåpa med utröstningar och skitsnack, men upplägget är så forcerat klippt att man som tittare sitter med andan i halsen. Inte för att man är engagerad utan för att man är nära ett stressbryt. Eldar brinner, elake kocken skriker elakt och folk skadar sig medan de försöker servera ”gäster” som uppenbarligen följer ett manus och gör utspel som att ropa mantrat ”we want food” i kör.
Bakgrundsmusiken är gissningsvis gjord av samma person som ligger bakom Apprentice-musiken. Stråkar och paniktempo bygger upp en actionfilmstämning som är helt obefogad. För da-da-da-daaa-crescendot leder sällan till större händelser än att deltagaren Tom svettas ner i maten så han måste slänga hela grytan och börja om.
Alla dialoger i Hell’s Kitchen berättas enligt klassiskt dokusåpamanér i fyra versioner. Jag förtydligar: fyra olika versioner av samma händelse på ett entimmesprogram. Enligt följande fiktiva exempel.
Deltagare i en scen: åh vad tror ni ska hända?
Deltagare pratar in i kameran: näe, vi visste ju inget om vad som skulle hända
Programledare till deltagare i en scen: nu är ni nyfikna på vad som ska hända va?
Programledare pratar in i kameran: näe, de hade ju ingen aning om vad som skulle hända.
Elake kocken recenserade jag så här för ett år sedan och jag tycker fortfarande att upplägget är bra mycket mer sympatiskt än bara elakt. Gordon Ramsay engagerar sig verkligen i restaurangernas välmående, även om han kan vara lite väl plump. Hur som helst är upplevelsen av hela programmet bra mycket mer lugn och stillsam än den överkommersialiserade variant av hans ilska som tvångsmatas ner i Hell’s Kitchen-tittarnas strupar.
Varje gång jag besöker ett par krogar som ligger i närheten av där jag bor, och som båda har grava problem med driften, tänker jag på vad Gordon Ramsay hade sagt för att få dom på fötter. Nog för att han svär som få, men han är också något så ovanligt som en ledare som klarar av att vara rättfram, även när det innebära att han behöver säga jobbiga sanningar. Det är minst av allt elakt utan beundransvärt.
Det där med ”elak” finns ju bara i den rätt ogenomtänkta svenska titeln. Det finns inget av originaluppläget som pekar mot att han ska uppfattas som direkt elak. Hård, ja, men det är en helt annan sak.