Alla jag mött de senaste veckorna pratar om Facebook. Nästan så jag förväntar mig att tanten med rökrösten i kassan på ICA Nära ska avsluta med ett ”det blir 39 kr tack, har du Facebook?”. Igår när jag var ute pågick tre-fyra Facebook-diskussioner runtomkring mig, samtidigt som jag var inbegripen i en själv.
För det ÄR ju helt ljuvligt, jag är lika hooked som alla andra. Hundra gånger bättre än Myspace och betydligt mer beroendeframkallande. Är ni inte med? Gå med!
Dela:
Jag är med på facebook, men jag förstår verkligen inte hur man ska begagna sig av sidan.
Det jag inte fattar är hur alla började på samma gång. För jag har ju hört om det sen i våras men fattar det som att de flesta fastnat just de här veckorna.
Alltsa, jag bor i London, och jag laste i en gratistidning (typ Metro) om Facebook haromdagen. Det stod att de hade problem med forlorade reklamintakter eftersom The British Government dragit in sin reklamkampanj. Regeringen ville inte annonhsera pa webbsidor emd kopplingar till det brittiska National Party. Enligt gratistidningen tar sig Facebook tydligen ratten att neka folk medlemskap pa grund av ”felaktig etnicitet/medborgarskap”.
Det later ju helt mysko! Ar det nagon som vet nagot mer? Ett alternativ ar ju forstas att The London Paper i London har ungefar lika daliga faktagranskare som Metro i Sverige…
Carolinefin: det växer sig fram, plötsligt kan man nästan inte överleva utan det. (Jag skojar… lite i alla fall). Fråga gärna om det är ngt särskilt du undrar över :)
Åsa: funderade också över det, och det måste vara vädret!
Matilda: det har pratats om det här också. Men jag tror det har mer att göra med att man som annonsör inte kan påverka var annonsen hamnar och därmed kan hamna bredvid avsändare med tvivelaktig karaktär. Hittade t ex den här artikeln: http://www.e24.se/dynamiskt/reklam_media/did_16555221.asp
men gör alla det under sina riktiga namn eller tar man nick där också?
Det är mest hela grejen jag inte fattar, kommer inte på nåt specifikt. Jag har nog kanske inte bara insett charmen med det hela. Är det inte lite som lunarstorm, fast utan alla ”kjam” o dyl?
Tack för erbjudandet förresten :)
håller med, sista 10 dagarna har det liksom facebookexploderat, och jag tänker inte erkänna att jag surfade genomalla konstiga applikationsmöjligheter på arbetstid häromdagen…
Jag tycker det är lite som vår gamla goda Lunar-tid, du vet, fast lite vuxnare (eller inte). Det känns la gött att ha nåt sånt igen. Som en god vän man tappat kontakten med och återfunnit unjefär.
Alltså vågar ni ”add as a friend” med vem som helst (ur ert gamla liv)? Det vågar inte jag. jag är alldeles för rädd att de ska tänka ”neee inte hon” eller ”ehh-vem är det?”
Begriper inte heller storheten i den här grejen. Blev uppmanad av en vän som befinner sig i Asien att registrera mig på Facebook. Gjorde det, men fattar inte varför det är bättre än att skicka mejl till varandra som vi gjorde förut.
jag tycker fördelen är att allt är samlat, både kommunikationen med kompisar/folk från förr och ens intressen. Via de olika applikationerna kan du spela spel, researcha, greja med musik, leka lite allmänt och bara liksom hänga.
Sen så addar jag inte folk hejvilt, som man gör t ex på Myspace, utan här är det folk med någon sorts IRL-koppling ändå. Jag vågar inte heller adda alla från förr utan bara sådana jag verkligen vill ha kontakt med. (Men om någon nu läser detta och tänker ”varför har hon inte addat meeej” så är det så klart för att jag inte vet om att ni finns där. Adda mig vetja).
Hur resonerar ni andra?
jag är inte så finkänslig att jag sitter och TÄNKER ”varför har hon inte addat meeeej” – jag har skickat ett förolämpat meddelande istället. Hmpf.