Sju sanningar
Utmaningsjunkien Ulrika (som jag lunchade med i fredags!) och Pandamamman (som jag träffar titt som tätt ändå!) har ombett mig dela med mig av sju sanningar om mig själv. Jag gjorde en popjunkig sån lista förr ett år sen, läs gärna den. Här kommer mer personliga sanningar än sist.
1. Jag har varit tjock.
Jag har nog aldrig bloggat om det men jag har vägt ganska mycket mer än jag gör idag, minst 20 kilo mer. Därför har jag extrem kunskap i hur man ska äta hälsosamt, Viktvakta, GI-mässigt, pointmässigt, enligt Atkins, enligt Rigoshospitalet (yeah right) osv. Men jag äter rätt dåligt och onyttigt ändå.
Paradoxalt nog var det när jag slutade bry mig som jag blev smal. För när jag blev gravid ökade jag aldrig i vikt, jag låg på plus minus noll i typ åtta månader. Graviditeten tog hand om mina extrakilon och jag åkte från BB smalare än innan jag blev på tjocken. (Jag vet hur vidrigt det låter, jag brukade hata såna som jag förut).
2. Jag tycker saker politiskt.
Jag vet mycket väl vad jag röstar på och varför. Men det skulle aldrig falla mig in att prata om det, än mindre argumentera för det. Jag tycker politiska diskussioner och argumentationer i slutna sällskap är det tråkigaste och onödigaste som finns. Ingen, allra minst han själv, kommer byta åsikt om George Bush/Göran Greider bara för att en grupp innerstadsstockholmare blir osams kring dem.
3. Jag tycker inte om att slöprata i telefon.
Jag pratar med folk hela dagarna, på kontoret och i massor av olika jobbsamtal, så när jag kommer hem tycker jag om att stänga av ljudet på telefonen och inte svara. Jag kan tänka tillbaka på tonårens timsnack i telefon och nästa rysa – hur kunde jag? Någon har tagit illa upp för att jag aldrig ringer men det är så klart inte personligt. Jag föredrar bara andra former av kontakt, t ex att ses live eller mejla. Sms = inte så kul det heller.
4. Jag läser jättemånga bloggar.
Eller som Google reader säger: ”over the last 30 days you read 3,864 items”
5. Jag är helt sjukt disträ.
Jag har en förmåga att stänga ute allt annat runtomkring, något jag utvecklade när jag var en liten läsjunkie som ville läsa Kalle Anka ifred. Så länge jag kan minnas har jag stängt öronen när jag fokuserar blick och tankar på annat, vilket driver min familj och kollegor till vansinne. På mitt jobb har de just nu mycket roligt åt att jag kan titta rakt i ögonen på folk men inte höra vad de säger. Jag hävdar att det bara är en fråga om fokusering, det går ju inte att sitta och lyssna på vad alla säger runtomkring. OBS! Är jag inbegripen i ett samtal lyssnar jag så klart, jag skulle till och med kalla mig själv för en god och engagerad lyssnare.
6. Jag brukar ge mig.
En kombination av konflikträdsla och orkar-inte-tramsa. Exempel: när en kompis hävdar att SeinFELD uttalas SeinFIELD och det inte går att övertyga henne om att hon har fel. Då säger jag till slut ”jo, du har nog rätt” fast jag vet att det är fel. Tänker att det någon gång kommer komma ifatt henne. En filosofi som är rätt skön att ha i andra fall också, jag tänker att folks flyt (även mitt eget) går upp och ner.
7. Jag vet inte vem jag ska skicka utmaningen vidare till.
De flesta har nog gjort den redan. Men jag testar med Hanna, Johnny, Extra allt x 2 och Livet.
Jag önskar att jag var mer som du i punkt 2. Jag kan bli skithetsig i diskussioner, speciellt på förra jobbet där det rådde viss bruksmentalitet (helt plötsligt blev jag superfeminist, vargälskare, kämpe mot rasism och taleskvinna i HBT-frågor).
Hej Rebecca! Här kommer några sanningar om mig:
1. Jag deltar aldrig i bloggsutmaningar.
2. Jag får skitdåligt samvete för att den som skickat bloggutmaningar ska tycka att jag är dryg, särskilt om det är en bloggare som jag läser regelbundet och tycker är bra.
4. Jag läser din blogg regelbundet och tycker den är bra.
5. Det är inte dryghet som gör att jag inte vill svara på utmaningen, det är bara… tja, en känsla av att det inte är sånt jag har en blogg till.
Hälsningar,
Jonas på Extraallt.com
Jag skulle ALDRIG ge mig om en kompis hävdade att Seinfeld uttalades Seinfield.
Hanna: jag anar hur ambivalent jag låter nu men jag har inget emot att prata sakfrågor typ feminism faktiskt, men undviker det lika gärna. Som sagt: ingen kommer lyssna ändå. Och när jag läser ledarsidor eller argumentationer så håller jag nästan alltid på båda sidor för att de ofta uttrycker sig så stringent och liksom övertygat.
Jonas: äsch då, tack för fina ord. Inget tvång, jag brukade själv vara mycket restriktiv med utmanandet så jag förstår hur du tänker.
Men jag känner faktiskt tvärtom, att folk ska tolka en som dryg för att jag svarar på utmaningen. Bloggjantelagen… jag säger då det!
Jo: det har hänt, det är ett verkligt exempel från när jag var 19-20 typ. Och att jag minns det säger väl än del om hur jag hanterar dessa konflikter (närå, skojar, jag är inte långsint)
Åh, tack!
Vilka bra sanningar.
(Möjligen var sjuan inte någon större kioskvältare, dock ;-).)
Och tack för senast, så klart!
Gjort. Men tack ändå.