Jag orkar inte mer (SATC)
Det är faktiskt nästan så att alla andras (läs: modebloggarna och glossy-magasinens) förhandspepp inför Sex and the city gjort mig opepp. På torsdag är det min tur att se filmen och efter det tänker jag somna av utmattning efter att ha undvikit 100 spoilers dagligen i två månader.
Till en början kändes det lite som att bli bestulen på sina originalkänslor inför serien när ett gäng sextonåringar bara ”jag är en sån Carrie”. De var ju bara småungar när serien kom! När jag på slutet av nittiotalet satt med min vän S. i telefon varje vecka för att kunna livediskutera avsnitten.
Men sen kom jag på att det säkert är lite likadant för något gammal originalfans av David Bowie eller Thåström eller Flashdance när jag kommer och tjatar om dem fast jag inte var med från början. Eller, så spelar ingenting sånt där roll alls. Gillar man så gör man, punkt. Alla får vara med.
Att vara en Carrie är för övrigt minst önskvärt enligt mig. Jag har bloggat lite om det här, hon är seriens mest självcentrerade och den som är minst singelsjälvständig. Om nu någon av dem ens är det? Nej. Allt de vill är att bli gifta.
Här är för övrigt ett annat gammalt inlägg i den eviga SATC-glorifieringen.
Har tänkt på samma sak idag och suckat lite för mig själv. De ägnade närmare 45 minuter av Studio Ett för en diskussion om SATC och feminism. Väldigt substanslös diskussion må jag säga.
det är kanske en del av den postmoderna strömningen, där fulkultur (teveserier) och högkultur inte ligger lika långt ifrån varandra, och båda tas in i radioprogrammens finsoffor och djupanalyseras.
Men åh, så rätt.