Jag också
Jag såg Sex and the city-filmen igår. Eller i alla fall hela filmen minus första kvarten.
Och ja, jag grät också. Vid ett tillfälle hade jag fysisk smärta i bröstet för det var så starkt.
Obs! Läs inte kommentarerna om du inte vill veta saker ur handlingen.
Dela:
Säg att du är ironisk?!
nej abso inte. Sen var det inte världens bästa film på ngt vis, jag skulle väl ge den en medel-3:a i betyg. Men oj vad jag grät.
Jag erkänner utan omsvep att jag älskade den och att jag grinade mest när Miranda och Steve mötte varandra på Brooklyn Bridge. :D
aha, det gjorde inte jag faktiskt. Jag tycker inte om Steve (får man säga så?). Han är som en jättebebis, extra mycket i filmen, det är som han blivit gaggig på något vis.
Men kan ni inte hålla med om att det ändå borde varit lika mycket kris med otroheten som med Big-grejen? Det störde mig lite. I övrigt håller jag med, hög grinfaktor och inte så mkt mer än en (stark) trea. Eller jo, en svag fyra kan jag nog bjucka på.
nej, håller inte med alls. Jag tycker Miranda överreagerade från början, hon borde inte ha lämnat honom.
Ja, det håller jag absolut med om. Men när hon ändå reagerade som hon gjorde?
Jag grät inte alls, var mer som ett barn på julafton. Gick kanske för snabbt för mina tårkanaler. Definitivt tillfredställd, ett mycket kärt återseende jag hoppas göra om snart igen.
alltså, vet inte varför jag började diskutera det här men iaf: menade mest att carries problem tas så mycket mer på allvar, alla släpper allt liksom. Miranda krisade väl lika mkt egentligen. så, nu ska jag sluta.
Jag bölade också mest när Steve och Miranda möttes på bron. Mest kanske för att Miranda är min favorit. Men jag håller med, stark trea blir betyget – trots både skratt och tårar.
Men hur skulle det sett ut om Miranda och Steves relation dominerade filmen? De lyckades ändå förmedla den på ett gripande sätt tycker jag.
Carrie är ju huvudperson. En jättesnäll men faktiskt hyfsat självcentrerad sådan, något som hon också får bannor för några gånger i serien.
jag såg filmen igår, och tycker också att det var en stark trea. jag grät flera gånger, men det kanske säger mer om mig än om filmen.
jag funderade dock på en grej. oavsett vad man nu tycker om mirandas och carries respektive kris, reagerade inte båda två (med risk för att låta som en högstadietjej nu) extremt omoget? det känns liksom inte trovärdigt att två vuxna kvinnor väljer att inte snicksnacka igenom saker och ting med de personer de faktiskt valt att leva med. oavsett vad man har gjort är man väl på något sätt alltid värd ett prat? i alla fall efter stormen har lagt sig. (och det borde ju inte, som i carries fall, ta närmare ett år?)
exakt linda. och i vilken värld kan man skilja sig, sälja bostad mm, utan att prata?! konstigt.