Hemkommen från Arvika

Här sitter jag med jordens ryggvärk och tänker tillbaka på ett dygn på Arvikafestivalen.

För det första stort tack till Hanna med söta vänner som tog så fint hand om mig. Hanna bloggade om oss igår och fortsätter skriva mer idag så läs hos henne.

Det där med ryggen är (lite) roligt eftersom Vices festivalspecial sa något i stil med att festivaler är kul tills man fyller 30, efter det står man längst bak och har ont i ryggen. Min ryggvärk har vuxit fram under några veckor och eskalerade nu under festivalen. Så jag kände igen mig lite då jag redan under den första konserten funderade mest på hur jag skulle sitta och stå än på hur musiken lät.

Men nu tänker jag inte alls vara åldersfixerad, mest för att jag inte är gammal. Jag nöjer mig med att konstatera att medelåldern nog var en bra bit under min egen och att det skönt att vara vuxen nog att sova i ett riktigt hus och ha kontanter på fickan.

Banden då? Jag såg följande.

Anna Järvinen. Hon har ju en fantastisk röst och fina refränger. Och jag gillar att man liksom hör uppåtvända mungipor i varje låt, även om texterna inte alltid är så positiva. Men konserten kändes stundtals som en enda lång låt, för varje låt byggs upp på exakt samma sätt. Extra roligt att hennes fyra man starka kompband såg ut att vara fyrlingar. Kolla själva.

Sen råkade jag se två andra band som jag är helt ointresserad av. Strax till vänster om öltältet skränade Hardcore Superstar en stund på seneftermiddagen. Ingen kommentar.

Sen kom Hellacopters och jag kan väl förstå att de är skickliga och balla. Men alla låtar låter ju likadana? Så liksom likriktat och bara samma-samma. Får man säga att de är överskattade eller åker man på gängspö då?

Kent är inte helt enkla att förhålla sig till. Jag har aldrig varit ett superfan men varje gång jag ser dem blir jag medveten om att jag gillar dem mer än jag tror. Nya skivan är inte så kul men när de spelar några av de äldre låtarna var det rysvarning. Framför allt ”Utan dina andetag”. Sen spelade också ”Vad två öron klarar” som de tydligen sällan spelar, så det var väl fint att höra. Älskar tretakt i poplåtar. ”Mannen i den vita hatten” var magnifik och jag älskade den storslagna avslutningen med konfetti. Jag tycker öht om oväntad rekvisita på festival, där kan det ju annars vara aningen sparsmakat.

Cut copy var superbra. Det var sånt glädjeparty i det lilla trähuset och det var konstigt att gå från den sinnesstämningen direkt till Interpol. Med min rygg dansade jag självklart inte. Otroligt snygg kombination med den synthmörka retrorösten och den mer moderna ljudbilden.

Och så Interpol då, men mer om dem i nästa inlägg.

Dela: