Glasvegas
Nu var det här innan bloggandets tid men kommer ni ihåg när Andres Lokko kärleksrecenserade The Strokes för sju år sen? Jag minns som igår hur han skrev en lyrisk femgetingsrecension (eller var det sex?) i Expressen och jag kände mig i extremt samförstånd för jag var själv inne i en sån Strokes-period just då. Som resten av världen antar jag (ja, barnen i Afrika också).
I morse tyckte jag mig ana samma sorts brösttoner i samband med hyllandet av Glasvegas. Jag lyssnar och gillar. Utöver de rena rockkvaliteterna har jag alltid varit svag för skotsk dialekt i sång.
Nu kanske nån säger ”åh Belle & Sebastian” men åh så tråkigt säger jag då. Jag tänker mer Aidan Moffat i Arab Strap.
(Men jag gillar inte northern soul).
Dela:
Vilken bra liknelse med The Strokes-hypen. Jag fick samma känsla. Men jag tänker väldigt mycket mer på The Proclaimers när jag hör Glasvegas än på Arab Strap.
Ja, Glasvegas är bra och skotsk dialekt är fint. Men är de verkligen såå bra? Strokes kändes åtminstone för mig betydligt mer revolutionerande när de kom. Och svanska Pascal gör ungefär samma sak som Glasvegas, fast snäppet bättre, tycker jag.
jag tycker faktiskt att de är såå bra. Har inte lyssnat på något annat den senaste månaden och är HELT såld. Lite som när Strokes kom faktiskt.