El Gouna – Disneystaden i öknen

Beslutsångesten innan semestern alltså. Det passade ganska exakt just mellan två datum, vi kunde vara borta ca en vecka, en av oss ville inte flyga långt, alla ville ha sol. Då jag vägrar Kanarieöarna efter två tråkvädersomgångar där blev lösningen Egypten, så barnfamilj som vi är. Vi visste att vi absolut inte ville till Hurghada och alla resor till Sharm el Sheik var slut. Så valet föll på för oss okända El Gouna. Och gudars skymning så nöjda vi är med det!

I gårdagens DN kallar Hanne Kjöller El Gouna för ”märklig doftfri stad byggd för turism”. Och det stämmer verkligen, även om jag läste mig till att den blott tjugoårsfirande staden växte upp genom att fler och fler vänner och bekanta anslöt sig och byggde egna hus kring grundarens. Idag är det 15 000 bofasta i stan och allt cirklar kring turism.

Och det är som ett låtsassamhälle helt avskilt från omvärlden. Ett gated community mitt i den blåsiga öknen. För att ens komma in i stan måste man åka förbi flera säkerhetsspärrar och taxichaufförer måste panta sitt ID-kort när de äntrar stan för att släppa av turister. Varje hotell lever som en egen liten ö – inklusive egna små avspärrningar och säkerhetsprocedurer. Stan cirklar kring konstgjorda laguner och överallt byggs det nya hotell och grävs nya kanaler för det turkosa vattnet. En av arkitekterna som har formgivit staden har någon sorts koppling till Disney World och de flesta husen ser ut därefter. Bulliga små pastellfärgade putshus i perfekt anlagda rader. ”Barbapapas hus” som min son sa.

När vi en dag (tyvärr) gjorde en utflykt till (stökiga) Hurghada åkte vi kilometer efter kilometer längs nybyggen av hotell och resorts. På ena sidan vägen skalen till nya femstjärneställen, på andra sidan baracker i papp där byggjobbarna bor. Kontraster som vi var lyckliga omedvetna om i vår lilla turistbubbla i El Gouna. Men bara man skrapade lite på ytan så fanns det ju nära oss ändå. Lågavlönade, slitande män (bara män) på hotellen, i taxibilarna, i alla anlagda kaktusrabatter. Överallt många fler än det krävdes. Och jag tänker: om fem män bemannar en enda säkerhetsbom vid ett hotell kan väl inte alla få skäligt betalt? I restaurangen jobbade de femtontimmarspass 30 dagar i sträck. Ger onekligen perspektiv på ens smarriga buffétallrik med platsstekt färsk fisk.

Hanne Kjöller simmade med delfiner, vilket jag själv aldrig skulle göra, jag ogillar och är rädd för delfiner. Faktum är att vi som många andra hamnade i turistkoma. Vi badade i poolen (Bobo ”kan simma”!) i timmar i sträck, badade inte på stranden (för kallt), åt bara på stan en kväll av rädsla för magsjuka, åkte båt till korallreven utanför stan, åkte jättemycket moppetaxi för att sonen ville det, gjorde bara en (hemsk) utflykt utanför stan. Att vi, o-golfiga familjen, bodde på ett golfhotell visade sig bara vara ett genidrag. För medan resten av gästerna höll till på den blåsiga golfbanan kunde vi ta de bästa solstolarna. Samtidigt fanns det nästan ingen kissig barnfamilj som stojade i poolen.

Avslutningsvis vill jag bara säga att den som reser iväg för att få partyliv och stimmiga barer väljer fel ställe, det existerar över huvud taget inte något nattliv i El Gouna. Passade mig som handen i handsken den här resan. Det hetaste jag upplevde var en låda med drogade ormar och en orm-”tjuserska” i de fulaste stövlar jag någonsin sett (silvriga, med böjd platåklack).

Läs El Gouna Magazine för mer om stan, t ex berättelser om hur folk har lämnat sina tidigare liv för att bosätta sig i El Gouna. De är ganska klassiska typer – ni vet managementkillen som började surfa på heltid, karriärkvinnan som blev hemmamamma – men samtidigt fascinerande.

Vi åkte med Ving och bodde på Steigenberger. Båda rekommenderas härmed varmt.

Dela: