Anguilla anguilla
Jag har en fråga som kanske är lite dum men hej, hela den här bloggen är ju till för dumma (dvs smarta!) frågor så jag ställer den strax.
I helgen har mathysterin varit aktuell igen. Både Hemlige kocken och Tyst hav har debatterats (läs Unni Drougge om matmoralismen och Isabella Lövins utspel om ålfisket).
Förutom att jag funderar över min egen matkonsumtion när de här diskussionerna dyker upp så undrar jag alltid över följande.
Vem äter ål?
Hur äter man ål?
Varför äter man ål?
Och inte minst: varför äter man så mycket att det håller på att ta slut?
Jag skulle förstå om vi riskerade att käka slut på något som är gott och snyggt. Men ålar alltså. Why?!
(Schyffert har ju en ålgrej i sin 90s-show också (SVT play). Inte undra på att jag har ålar på hjärnan).
Men exakt, torsk kan jag fatta. Men ål, det värsta jag kan tänka mig (äter nästan hellre orm).
Man äter inte ål, så enkelt är det.
Nog för att jag har en enorm fobi för all sorters fisk, men ål är lätt det värsta. Jag öppnade kylskåpet en gång hos min farfar, och vad tittar ut på mig om inte en lång äcklig ål! Det tog ett tag innan jag öppnade den kylen igen.
Jag minns min barndom, hur fiskargubbarna kom och sålde rökt ål direkt till oss i segelbåten ute i skärgården. Det var sjukt gott på knäckebröd. Men jag har nog inte ätit ål sedan dess.
Mehh!
Det ska vara en äkta skåning för att uppskatta en rögad ål.
En delikatess. Jag kallar det skånsk sushi (men det är bara jag.)
Försöker alltid att hinna äta en ålburgare på det lokala fiskrökeriet när jag är nere i Malmö. Det, mina vänner, är både närproducerad och väldigt färsk snabbmat…
så det är alltså SKÅNINGARNA som utarmar havet?
Japp, det är en skånsk paradrätt – Dessutom finns nästan alltid ål på de flesta välsorterade julborden i Stockholmstrakten.
Jag är otroligt förtjust i rökt ål, det bör du testa snarast baby!