Tiger Lou på Arvika
Tiger Lou, ett av festivalens sista band, visade sig också vara det bästa. Jag minns inte när jag såg dem live senast men jag minns väldigt tydligt att jag i natten till igår hörde tonerna till Sam as in Samantha på håll och att jag sprang för att hinna fram.
Den här festivalen var det annars väldigt lite spring i.
Men Tiger Lou, detta vackra band, gav mig festivalens första rysningar och första jaaaaa över en favoritlåt. Dels den ovan, men några låtar senare kom min jättefavvo The Loyal.
De var starka, snygga, tajta och ödmjuka på en och samma gång. Publiken sjöng med i alla låtar och bandet var märkbart rörda över responsen.
Det här var också den enda konsert jag såg under festivalen där ljudet var ok. Det gynnade dem mycket att det spelade på en tältscen med tak, så att ljudet stannade kvar, för på stora scenen försvann ljudet uppåt bortåt. Depeche var så lågt att man kunde småsnacka med varandra även när man stod längst fram och Thåström var också svagt. Korn hade iofs rätt bra kräm men jag var upptagen med att skynda förbi (absolut inte stanna) så jag gjorde ingen djupdykning i deras ljudmatta.
Nåväl. Tiger Lou. I love. Mer än jag mindes att jag gjorde.
Jag håller med dig om att Tiger Lou var den bästa spelningen! Äntligen någon som tycker lika :)
just functions är ju finast också. i really love.