Vilka dieter har ni testat?

Bea skrev en intressant fråga på Twitter: vilka dieter har ni testat? Jag kände mig manad att svara. Jag har testat ett tjugotal dieter men aldrig tappat mer än ett par kilo på kuppen.

Jag bantade för första gången när jag var 13 och jag tror att jag hade tagit dieten från Allas Veckotidning. Det var någonting med någon soppa med någon konstig rotfrukt, eller var det selleri, och jag bad mamma köpa hem Keso för det hade jag läst någon annanstans att man skulle äta om man skulle banta. Jag tyckte inte om selleri eller Keso (då). Jag var heller inte särskilt tjock då, blev det inte förrän året efter.

Jag har för mig att jag var med i viktväktarna en sväng i tonåren också. Jag minns i alla fall möteslokalen i det gamla bankhuset vid Fristadstorget i Eskilstuna. Men jag minns inget om eventuella slimningseffekter de där mötena kan ha haft. Jag var tjock mellan 14 och 17 och sen blev jag smal helt utan att ha jobbat för det själv. Jag antar att jag växte ikapp min egen kropp. Sen var jag smal tills jag var drygt 21.

Sen blev jag London-tjock och hatade att åka hem på lov och sånt där och vara hon-som-blev-tjock-när-hon-flyttade-utomlands. En gammal kollega på hotellet i Eskilstuna nöp mig i halsen och sa ”du har lagt på dig en hel del, du” när jag tittade in på semestern.

Så jag bantade några omgångar i England också, utan att tappa ett enda kilo. Minns särskilt att det var där som jag testade rigshospitalets diet.

Jag gjorde en viktväktaromgång själv också, utan att gå ner något som helst i vikt. Det var den där ”gamla” skolan där man räknade gula, gröna och röda prickar. Lite senare var jag med i Weight Watchers och gick på veckomöten i en kyrkolokal i Archway och det här är nog den viktväktargång som gjort mest skillnad. Jag gick ner några kilo, men inte på långa vägar så mycket som jag behövde. Archway-perioden i mitt liv är nog den jag varit tjockast. Den sommarresan hem till Sverige och badrumsvågen stavas v-i-k-t-c-h-o-c-k. Jag vägde minst 20 kg mer än jag gör idag.

Jag och de andra tjejerna på mitt dåvarande jobb utbytte tips om hur man bäst skulle gå ner i vikt. En period värmde jag Heinz burksoppor som jag åt med en bread roll utan smör. En dag kommenterade en av sekreterarna, vackra kloka June som jag ibland tänker på men inte vet vart hon tog vägen, att det förmodligen var mer skadligt att äta processade burksoppor än att äta lite fett.

Sen flyttade jag hem och började plugga i Sundsvall och där körde jag också en massa mystiska dieter. Hemmasnickrade varianter och så klart en sväng på viktväktarna igen. Plus minus 2 kg hela hela hela tiden. I några år kändes det som att jag aldrig kunde komma under 72 kg.

Sen kom jag till Stockholm 2003 och jag har tappat räkningen på antal måndagar som har börjat med ett ”IDAG startar mitt nya liv”. Så var det fikabröd till kaffet på jobbet och sen en fet lunch och sen lite smågodis på vägen hem och sen var det ”men NÄSTA måndag, DÅ”. Jag har varit medlem hos stockholmsviktväktarna också (jag har alltså stöttat fyra olika städers viktväkteri). Dit gick jag med en indietjej jag träffade på Lunarstorm. Hon hade gått ner jättemånga kilo minns jag, men jag minns pinsamt nog inte vad hon heter. Vi tappade kontakten senare det året.

2004 köpte jag en Amelia med en bantningsbilaga – lär dig South Beach-dieten genom en tvåveckorskur. Antar att jag började kuren på en måndag. Vid den här tiden hade jag ännu inte börjat blogga utan hängde fortfarande på dagbokssajten Ord, där jag skrev under pseudonym i flera år.

Sajten hade en stjärna, en tjej som lästes av många och som jag tyckte verkade så himla cool. Samma måndag som jag började min South Beach-kur skrev hon om att hon också gjorde samma kur! Jag tog mod till mig och mejlade. Vi fattade snabbt diettycke för varandra och mejlade tips och pepp. Snart gled vi över på andra ämnen och bestämde oss för att träffas live.

”Vi kan kanske ta ETT glas vin någonstans, det får man ju faktiskt för dieten”. Så vi blinddejtade på Tobias Sergel och det slutade med att vi blev jättejättefulla. Innan vi skildes åt efter en vild kväll tog vi varsin Big Mac & Co på McDonalds på Norrmalmstorg.

Tjejen var Johanna och hon var långt ifrån tjock men blev av med sina trivselkilon. Jag gick inte ner nåt, så klart. Idag, när vi båda är smala, skojar vi ibland om det faktum att det av alla saker i hela världen var bantning som gjorde att vi hittade varandra. När vi snabbt hittade andra gemensamma kärlekar.

Kvällspressen. Canneloni Macaroni. Internet.

För fyra år sedan började jag och min man prata om att skaffa barn. Men ytlig som jag var, och fortfarande är, ville jag absolut inte bli en postgravidtjockis. Så inga barn förrän jag lyckats bli smal. Till slut gav jag upp. Vågen visade fortfarande 72 kg och skitsamma nu gör vi väl ett barn.

För hela mitt liv hade jag haft bilden att barn = du blir fet forever. Nu vet jag lyckligtvis att så inte är fallet. Så klart vet jag att många kämpar med att gå ner sina graviditetskilon men jag hävdar att det är nästan lika vanligt att inte göra det.

I mitt egna personliga fall visade sig graviditeten vara det som ändrade min ämnesomsättning och för första gången på åtta år gjorde mig smal. För 72-kilosförbannelsen visade sig stämma under hela graviditeten. Magen växte, bebin växte, men min vikt stod stilla i nästan nio månader.

Okej, på BB. Ungen ute, jag såg ju och kände att något hade hänt. Så jag kastade mig över vågen som visade osannolika 65 kg. Jag minns att jag rusade tillbaka till min man och var helt extatisk. Jag är smal på riktigt! Bebisbubblan hade för mig två glädjor: en nybakad bebi och en midja.

Sen tappade jag vattnet och lite hull och sen hamnade jag på 58-60 och där har jag legat ganska stadigt sen dess. Inte pinnsmal men lagom. Min absoluta lägstanivå som vuxen var 57 kg och det var i vintras när jag hade lunginflammation och vinterkräksjuka samtidigt. Men då, för första gången i mitt liv, ville jag inte bli smalare. Dels är det FÖR smalt för mig, jag som precis som min farfar har kraftig benstomme (höhö). Dels är jag typen som inte vill eller kan späka mig (som hela det här inlägget är ett bevis på).

Snart 20 års maniskt viktnojande har fått mig att inse: jag KAN inte banta utan att a) fuska eller b) ge upp. Så om jag ska fortsätta äta och dricka precis vad jag vill kommer jag aldrig ligga under normal-BMI.

Den här betraktelsen hade kunnat sluta där, i smallyckan. Men just nu är jag inte helt tillfreds. Jag väger några kilo mer än de senaste somrarna, det märker jag på byxlinningar och sommarkjolar som inte kan knäppas. Men i det stora hela gör det mig inget för jag är ännu långt från förbannelsevikten och om jag skulle närma mig det så vet jag olika dieter som kanske skulle hjälpa mig ur situationen.

(Jag skojar. Är det något jag lärt mig av ett helt livs försök till bantning så är det att det ÄR så enkelt som det du stoppar i dig minus det du förbränner = så mycket väger du. Men sen är det ju så förbannat tråkigt att inte få äta det man allra helst vill).

Dela: