Nick and Norah’s infinite playlist
Egentligen sjuk idag också men har jobbat nästan hela dagen ändå. På slutet kom Bobo till kontoret och körde, med betoning på körde, after work med alla jobbarkompisarna.
Sen hem och skapa kombinerat fredagsmys och krya-på-mig-själv-koncept. Jag tänkte mig glass och En shopaholics bekännelser.
Men min jobbarkompis bara: vad du gör, hyr INTE den. Inte ens om du är ute efter lite tjejig feelgood. Den var SÅ dålig.
Så jag hittade en annan film i stället. Som låter som nästan för bra för att vara sann: Nick and Norah’s infite playlist. Några indiekids som letar efter en hemlig spelning i New York och blir kära i varandra på vägen.
Någon som sett den?
Dela:
Jag har sett den såklart. (Har jag glömt att blogga om den. Shame.) Den verkade precis så indie och lagom nördig som du också uppfattar den som, och visst den är sevärd. Men jag trodde att ”soundtracket skulle spela en huvudroll”, om du fattar… Så det var inte en ååååhhhh-film för mig iallafall.
Det är egentligen en (ungdoms-)bok. Som kanske är bättre.
Inte sett den, men läst boken. Den är söt.
Tur att du inte såg shopaholic-filmen. Jag gjorde misstaget att läsa boken och det måste vara typ den sämsta smörjan som någonsin har skrivits (jag säger typ för jag läste faktiskt en ännu sämre bok på semestern. Den hette Gold diggers. Namnet borde ha varit varning nog) Misstänker i alla fall att filmen är minst lika plågsam och substanslös som boken. Varning för den alltså.
gött, då måste jag se den! Igår blev det bara internet, ingen teve
jag har faktiskt också läst några delar i shopaholic-serien, tyvärr :)
Faktiskt så fångar boken tonårspirret bättre än filmen och nu nördar jag in mig ordentligt, men David Levithan som har skrivit boken (tillsammans med Rachel Cohn – boken är skriven vartannat kapitel ur Nicks synvinkel och vartannat ur Norah, väldigt ”Tillsammans” som jag läste för säkert tie år sedan och gillade, vet att JoÖ gillar den också, kanske du med?) har även skrivit ”Ibland bara måste man” som handlar om en high school-kille som är väldigt långt ute ur garderoben och det är liksom ingen grej alls och quarter backen på skolan är till och med transa. Boken i sig är ju inget litterärt mästerverk, men jag tycker om att homosexualiteten inte alls har huvudrollen i boken, för oftast handlar ju ungdomsböcker bara om att det är så svårt att komma ut. Snyggt omslag har boken också.
”Nick and Norah” ska man se för nämnda tonårspirr och New York-miljöerna. Just musiken är sådär, tycker jag. Bara att bandet de letar efter hela kvällen heter Where’s Fluffy?
Jag såg den på en endollarsbiograf på Hawaii, vilket säkert bidrar till att jag förnöjt tänker ”men ååh, gulle” när ”Nick & Norah..” kommer på tal. Jag ska faktiskt visa den för mina nior som jag har i engelska när vi jobbar med tema musik, tänkte jag. Härligt tonårsputtrig!