Män (och kvinnor) som gillar ekorrar
Häromdagen var jag, Bobo och kusin E på Alvin och gänget 2. Ettan är en storfavorit här hemma och vi har nog sett den femtio gånger. Jag tycker, på riktigt, att det är en väldigt härlig familjefilm. Och säga vad man vill om underhållningspreferenser före och efter barn. Man får ganska ofta ge vika för den lite ostigare barnsmaken – och sedan skämmas lite när man gillar.
Det är framför allt rätt roligt att som vuxen fatta de skämt som går över huvudet på barnen. Detsamma gäller gamla popjunkiekändisar. Det är ofta i den här typen av filmer som gamla SNL-komiker dyker upp och i den här filmen är de största stjärnorna Jason Lee och ekorrarnas röster. Alvin görs av Matthew Gray Gubler och Amy Poehler gör brillormen Eleanor. De svenska rösterna är – som så ofta i dubbade barnprogram och filmer – Kim Sulocki och Linus Wahlgren, bland andra.
Uppföljaren gör inget fan besviket. Bland annat tyckte killarna att de nya brudekorrarna var ”snygga” och gamla favoriter som skurken Farbror Ian klantar vidare. Och ekorrarnas disträa låtsaspappa Dave har en ännu mer disträ, tv-spelsspelande brorsa som heter Toby. Han börjar starkt med att råka knuffa sin rullstolsburna faster nedför en trappa (baklänges).
Men det absolut konstigaste i de här filmerna är följande. Huvudhandlingen är att två grupper ekorrar sjunger och dansar och är stora på hitlistorna runt hela världen. Och deras publik är – enligt filmen – trendiga vuxna?! De fyller stora arenor med skrikande 25-åringar och vuxna tjejer flirtar med ekorrarna och fler än en gång görs intima inviter. Från tjejer i högklackat till decimeterlånga jordekorrar. I första filmen spelar de på ”coola” nattklubbar och en rockfotograf för motsvarande Rolling Stone gör ett reportage om dem.
Nog för att jag omprioriterar vissa delar av min hemmasmak för att passa treåringen. Men steget från att aktivt välja konserter och skivor med det här gänget, när min son inte är med, det är faktiskt jättelångt.
Här kan man chipmunka sig själv.
