Min blogg är min tribaltatuering

Att jag inte skriver blogginlägg på nån dryg vecka är ju inte ovanligt.

Men att bloggen försvinner och raderas i en och en halv månad, är faktiskt helt unikt. Det är vad som hände, en lördagförmiddag i november.

Jag tappade inte bara hela bloggen, det hände också i samband med min mest intensiva jobbperiod någonsin i livet. Jag jobbade dygnet runt i flera veckor och hade inte en sekund över att lösa teknikproblem. Ledsamheten! Men då fick jag, liksom flera gånger tidigare, akut WP-hjälp av Niklas. Tack! Tack också till Malin för stöd, Alexandra för fin länkpepp, Johanna för kondoleanser och Jessica för att du letade upp en kopia på databasen. Och tack till Johan på Binero som hjälpte mig med att äntligen flytta över till er.

Tack vänner som kommenterat och undrat på mejlen, Twitter och på Facebook, så lyxigt att vara del av den här internetgemenskapen. Det tänker jag på dagligen.

Men.

Ironiskt nog handlade mitt sista inlägg innan kraschen om motton. Att det man tycker om när man är ung, t ex en tribaltatuering, tycker man definitivt annorlunda om 15 år senare.

Och när jag rannsakade situationen så slog det mig att min blogg är som en gigantisk tribaltatuering. Bloggen följer en gammal programförklaring som jag inte ens brinner för längre. Jag har bloggat i sju år, och när jag började var jag först med det här formatet. Nu har jag frångått huvudtanken, men utan att ha strukturutvecklat skriver jag om allt möjligt, utan en tydlig linje. Vilket gör att jag hela tiden känner mig steget efter, eftersom min livssituation är helt annorlunda idag. Plus att sidan är fylld av gamla åsikter som ibland känns daterade, ibland är så roliga att jag kan skratta högt åt dem.

När jag började hade jag ett juniort jobb med sjukt mycket fritid, numera är jag tvåbarnsmamma, jobbar minst 60 timmar i veckan och är med familjen all min lediga tid. Förr kunde jag lägga all min fritid på intryck som resulterade i blogginlägg, numera har jag ju andra intryck, som man kanske kan blogga om, men det gör jag ju inte.

Så den här insikten måste jag bara använda och omsätta till en konkret förändring av bloggen!

Exakt VAD som ska hända vet jag inte än. Jag har massor med tankar ur mitt eget liv: någon sorts vardagsblogg med bilder, hur det är att vara ung kvinna och chef, hur det är att vara ung kvinna, chef och ha en bebis samtidigt, mediebranschbetraktelser som inte är övergripande, något om sociala medier som inte är ett evangelium. Eller något om hår? Eller helt enkelt något som är som det brukade – fast med ny energi och ny inramning.

Nu råkar återkomsten sammanfalla med julen så jag passar på att önska er en god jul. Om ni har en stund över mellan Kalle och klapparna: berätta gärna i kommentarsfältet vad du helst ser av Popjunkien i framtiden. Och vad du gärna slipper.

Och tack igen för att ni hänger här!

Dela: