I eftermiddag åker vi till Rhodos. Och eftersom bra väder råkar vara det enda kriteriet just nu så ser ju verkligen prognosen inför resan bra ut.
Jag vet inte hur mycket jag kommer blogga under resan. Men om jag kan så lovar jag att dyka upp med en populärkulturell spaning om Grekland. Apropå det har Susanne Ljung tydligen skrivit en bok om sin kärlek till Grekland och förlaget utlovar nedslag i grekisk populärkultur.
αγαθό αντίο
Jag driver min man till vansinne genom att pratsjunga I’m just obsessed with hearing you say ”yes please Markus come to me” (som i High Drama med Laakso) hela tiden. Det är så snyggt med det finlandssvenska uttalet av Markus mitt i en låt som är på engelska.
(Och då är jag som bekant vanligtvis emot låtar sjungna på engelska när sångaren inte riktigt behärskar det. Se Ola Salo).
Kolla på videon till High Drama här.
Idag har jag inte riktigt haft inspiration till populärkulturella spaningar. Konstaterar bara att Allsång på Debaser igår var nästan lika rolig som förra gången.
På plus-sidan
Roligare gästartister den här gången, och två av dem sjöng Joy Division-låtar. Silverbullit gjorde ”Transmisson” och Lennart Jähkel (!) sjöng ”Love will tear us apart” som om han aldrig gjort annat.
Men jag har alltså helt missat att det ev. kommer att göras ett tioårsjubileumsavsnitt av This Life – den fina fina engelska serien om 20-nåntings som delade en lägenhet i London.
(Via Conan the Librarian ).
Popjunkiens bonusfakta: Conan skrev litegrann om var man sett skådisarna efteråt. Till hans lista ger jag er följande bonusfakta:
Carolina Gynning är i och för sig snygg hur hon än ser ut men jag tycker att hon klär extra väl i det nya bruna håret. Men det är ju otroligt töntigt att det skrivs artiklar om en simpel hårfärg (t ex här och här). Båda kvällstidningarna har skrivit om den nya frillan och i senaste Hänt Extra var Carolina också intervjuad (givetvis i en artikel med rubriken Brunetter har roligare)
Kan det vara så att nöjesreportrar själva inte färgar håret? För varför skulle annars sådant som vi andra gör hela tiden bli en relevant nyhet?
Magnolia är väl mest känd för att ”alla” säger att det är så kul att se Tom Cruise i en icke-tom-cruisig roll. Men det orkar jag inte blogga om, för vad är en Tom Cruise-roll egentligen?
Jag råkade i alla fall slå på teven precis när det var scenen då det regnar grodor från himlen. Minns att jag alltid undrat över varför – så om det är någon som vet/har en teori så får ni gärna dela med er. En googling ger bland annat det här alternativet.
Popjunkiens bonusfakta: regissören Paul Thomas Anderson väntar barn med min favvo snyggfräkniga Maya Rudolph i Saturday Night Live. Källa.
Jag skrev om sommarplågor för ett tag sedan. Jag har nu läst att det tydligen inte finns någon riktig sommarplåga i år eftersom ettan på P3:s Sommartoppen byts ut nästan hela tiden.
Men! Jag vet en låt som kan utropas till årets sommarplåga redan nu och den är verkligen en plåååga. ”Open door” med Bodies Without Organs. Den är hemsk hemsk hemsk och på jobbet ramlar vi nästan omkull av utmattning varje gång låten spelas på radion. Så arga blir vi.
Först tänkte jag skriva något dräpande om att nya Herbie-filmen heter ”Herbie: fulltankad”. Något i stil med varför-får-utländska-filmer-så-dåligt-översatta-namn-som-t ex-Miss-Secret-Agent-när-den-i-original-hette-Miss-Congeniality.
Men så gick jag in på den officiella hemsidan för filmen och såg att den heter ”Herbie: Fully Loaded” på engelska och då blir det svenska namnet plötsligt ganska ok.
Huvudrollen görs av Lindsay Lohan som ju förutom Britney Spears är några av de mest förekommande kändisar i bloggar just nu. Tycker man ser saker om henne överallt. Bloggar omLindsay vs Britney.
Erkänner att jag blev smickrad av Sigges massmejl (men han sa jag gillar verkligen Mitt liv som populärkultursjunkie…) så därför rusade jag direkt och reggade mig.
Jag fortsatte fundera på killarna i pullovrar i gårdagens inlägg och kom fram till att jag tycker att hela brat-trenden är väldigt sympatisk. Killarna i backslick hymlar liksom inte med vad de gillar och det fortsätter att gilla det de gillar i flera år utan uppehåll. Och verkar inte bry sig om att alla andra gillar just samma sak.
Så är det kanske inte i andra umgängen som man kan ytligt kan recensera/klassificera utifrån deras kläder, t ex popsnören från söder. Där råder ensamrätt på rätt look och outfitsen är en delikat kombination av något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Men ändå inspirerat av samma pågående trender/aktuella stilikoner.
Det händer att jag ringer mina vänner innan jag väljer outfit bara för att vi inte ska krocka med varandra rent lookmässigt. Ändå äter vi samma trender till frukost och är alla skyldiga inför modepolisen: 80-talsinspirerat elektroclash hösten 2002? Check. Sienna-boho-looken 2005 (i alla fall låtsades vi att vi var det)? Check.
Under samma period har bratsen fortsatt se ut på samma sätt eller i alla fall haft samma basutseende: bakåtslickat hår, rosa skjorta och lammullströja. Kotlettfrillan har väl varit inne i typ fyra år nu.
Bonus: läs de roliga förklaringarna av stilarna brat och indie hos Susning.
Med tanke på hur varmt det verkar vara på de gotländska uteställena just nu måste de här killarna ångrat sin outfit efter ett tag (högst upp på bilden).
Som jag gapat om denna eventuella resa till Santorini får jag skylla mig själv när sistaminutenresorna plötsligt är slut just de datumen som vi vill åka. Så i ren panik har vi nu köpt oss en resa till Rhodos med ospecificerat boende och åker på söndag. Jag som börjat planera för båtutflykter, hotellhoppande och den romantiska sightseeing som jag läst mig till händer i just Santorini. Men men, så länge vi får lite sol.
Så nu börjar vi om från ruta ett: Rhodos anyone?
Om man vill ha en cape kan man få den uppsydd hos Bo Skräddare . Fast jag tycker att cape är en onödig omskrivning av superhjälteklädesplagget framför alla: manteln. Jag skulle ha en reblogrön mantel om jag fick välja, i samma modell som den till vänster. Undrar om hatt och solbrillor ingår?
(Via Stationsvakt)
Lyssnar på ett sommarradioprogram på Radio Stockholm som heter Bling Bling. Och jag blir så stressad! Det verkar som att programledarna tror att ju snabbare och stressigt forcerande de pratar desto roligare blir programmet.
Och putslustigheten haglar. Man riktigt hör hur programledarna gör dubbeltumme upp samtidigt som de pratar – så käckt är hela upplägget.
(Men jag tänkte ändå fortsätta lyssna för efter tolv ska Fredrik Strage vara med och förklara begreppet ”bling bling”).
När Shout out louds kom grälade jag med en vän om deras eventuella finess eller inte. Hon gillade dem, jag inte. Mest baserat på videon till första hiten där hela bandet står i indiepose 1A (dvs med fötterna inåtvända). Hur de lyckades dansa samtidigt begriper jag inte.
Nåväl, jag vet fortfarande inte så mycket mer om bandet men har noterat att det går bra för dem och att de är rätt snygga att titta på. Spelningar med stora akter och framträdanden hos både Letterman och Leno. Läs en aktuell intervju med dem i SvD.
Och en sak jag inte kan undgå att grubbla över är att sångaren Adam bara har ett enda ansiktsutryck: förvånad. Lite halvöppen mun och höjda ögonbryn. I senaste videon snubblar han jätteförvånad omkring i en snöig skog, bredvid mig i kön till baren på Accelerator såg han ut som han nyss sett ett spöke och på bilden i Svenskan samma sak:
Här ser han också förvånad ut. Och här. Och här.
Man måste väl nånstans beundra medias sätt att skapa Sudoku-hysteri. Eller, har de skapat någon egentligen, är det någon som fyller i sifferrutorna andra än redaktionsmedlemmarna själva? Formuleringar som ”Nu är det här – senaste trendhjärngympan” bevisar väl om något att någon medvetet försöker plantera ett intresse som ingen ens är intresserad av.
Jag tycker det är så tråkigt att jag lägger ner efter några avklarade rutor. Är det någon av er som är helt hooked?
Oinspirerad söndag. Det i stort sett enda jag konsumerat är kvällstidningarna plus bilagor. Noterar att Aftonbladet Söndag idag har samma matskribent som Expressens bilaga har varje vecka (Monika Ahlberg). I denna tid av av totalt matprograms- och hälsoöverflöd borde det väl finnas nog med matexperter (använd aldrig ordet ”expert” sa man till mig på min högskoleutbildning) så det räcker till två söndagstidningar?
Förresten tycker jag att Expressens hallå! är ganska tom på innehåll trots de hundra sidorna de skryter om. Men jag tycker namnet är helt genialt – skvallertidningen Hello finns ju redan i flera länder och titeln på flera språk. Att ingen tagit hit det enkla tjenauttrycket förrän nu är ju jättekonstigt.
Annars inget som fastnar, förutom en intervju med Ulla Silvstedt, mamma till min favoritblondin Victoria. Alltid roligt att se bildbevis på hur 90-talsmodet verkligen var så… 90.
Nu tänkte jag kolla på ”The Suburbans” på ZTV. Den har bara fått två plus och två getingar men jag är lite kär i Will Ferrell så jag kollar ändå. Och pappa och son Stiller kanske kan vara en kul kombination. Om min pappa och jag hade samma jobb skulle jag jobba med honom hela tiden om jag kunde.
Med på tiotopplistan över mina favoritlåtar någonsin finns definitivt ”I wanna be adored” med Stone Roses. Fråga mig inte på vilken plats eller vilka de övriga nio är för det skulle jag aldrig kunna bestämma mig för, men att den hör hemma där råder det ingen tvekan om.
Och det slog mig starkare än någonsin på Debasers allsång igår. Hela konceptet är lysande, att fylla en lokal med regnvåta ungdomar och låta dem skriksjunga ”I wanna, I wanna, I gotta be adored”. Jag vet inte hur många gånger jag lyckligt kramade låthäftet och sa ”jag MÅSTE blogga om det här i morgon”.
(Men Catti Brandelius var verkligen överflödig. Darling Magnus Carlson hade ju kunnat leda allt helt ensam).
Det har blivit dags för en ny ”kändisar innan de blev kändisar”. Ett tidigare inlägg i samma anda kan du läsa här.
I reprisavsnitt av Baywatch häromdagen var en jätteung Michelle Williams med, hon som sedan blev Jen i Dawsons Creek. Och hon som numera är gravid med Heath Ledgers barn.
Alyson Hannigan, som är ”and this one time, at band camp”-tjejen i American Pie och visst har någon roll i Buffy också, var med i ”Min fru är en utomjording” häromkvällen. Hon var då ca 1o år gammal och hade en konstig röst.
Corin Nemec som spelade Parker Lewis omkring 1990 (Synchronise Swatches!) var med i Beverly Hills häromdagen. Avsnittet var visserligen från 1997, men ändå.
Och sen, det här kanske är överkurs men via det här inlägget hos Trent hittade jag bilder på den här bruden, som spelade Six från serien Blossom. Minns ni? Hennes karriär verkar dock ha… avstannat.
Ni kommenterar