PJ Harvey White chalk

Denna galna galna höst, jag har inte ens en halv sekund över för att reflektera över saker.

Men nu vill jag ägna en stund åt att skriva om den underbara ”White chalk”. PJ Harveys första skiva på tre år och en avskalad pianobaserad sådan. Jag som tycker om det rockigaste av hennes grejer var inte alls förberedd på detta sköra utspel men oj vad det är oemotståndligt. Lika personlig som alltid men här i ett betydligt mer bräckligt sound än tidigare.

Det var väldigt lyxigt att få den första lyssningen under konserten för snart två veckor sedan. PJ inledde konserten med underbara, klassiska ”To bring you my love”, ensam på scen (under hela konserten) i den starka distade låten som fick mig att böla en skvätt. En stund senare var tempot och ljudbilden en annan och hon spelade det nya materialet på piano. Hur det lät ungefär hör du bland annat här (fast det är från en annan konsert, det var det bästa jag kunde hitta). Refrängen börjar på 2,16 och är magisk. Hon började förresten spela piano alldeles nyligen, enkom för att göra den här skivan.

Någon frågade om PJ var mycket sminkad och svaret är nej. Hon var skör och kraftfull på en och samma gång i vit klänning, skyhöga svarta läderremmade skor, enkel sminkning och burrig hårupsättning. Hon var rolig och charmig. Ensam på scen med olika musikstationer som hon flyttade sig emellan. ”Som orientering” som jag beskrev det för en vän. Ett vanligt piano, ett elpiano, en stol där hon spelade på en liten harpa, två trummaskiner, två gitarrer, en stärkare.

Och sen handlar nog hela min känsla inför den här skivan om att jag verkligen längtat efter något att lyssna sönder. Jag har inte gjort det sen jag vet inte när egentligen. Men nu spelar jag sviten The Devil, White Chalk, Broken Harp och Silence om och om igen.

Dela: