Jag när en sörmlänning vid min barm
Min son pratar med eskilstunadiftonger på slutet. Här har hans mamma och pappa flytt gnällbältet bara för att få en son som helt på eget bevåg säger saker som mammaeh och bannaaaen. När han lär sig ordet pärm förstår ni ju hur han kommer uttala det. pErm.
Undrar var den geografiska gränsen går? Jag har nämligen exempel på det motsatta. Jag känner flera norrländska föräldrar som känner förtvivlan inför att deras barn pratar med bred stockholmsdialekt. ”Durren” i stället för dörren till exempel. ”Mor-mor” i stället för morrmor.
Dela:
Men åh! I Norrland säger man ju inte ens mormor, man säger mommo.
Jag har inte sett boobern sen han körde stumfilmsrejset, det kanske är dags snart?
Haha! Vad roligt. Jag tycker du ska vara stolt över att din son har valt ärans och hjältars dialekt.
jag bara måste vara petig… norrland är väl (för fan) dubbelt så stort som resten av sverige. big enough for two pronounciations
själv säger jag morrmor
Erika: True that. Och jag är också petig, så det som jag räknar till Norrland är betydligt mindre till storleken än så :-)
Jag som är smålänning (dock utan skorrande r) med stockholmska föräldrar bor nu i södra norrland och hör mina telningar prata med tjocka L i vissa ord, men sen hör jag dem också säga vissa ord med småländsk betoning, då blir jag lite nöjd. Men det är fint med dialekter. Ett av mina ex sa just PERRRM fast han pratade rätt neutralt i övrigt, där lyste eskilstunskan igenom som fanken.
Oh my god! Min pojkvän och jag skämtar (alldeles för?) ofta om pErmar! Detta efter en charterresa med den gnälligaste gnällbältesreseledaren du någonsin kan tänka dig, som otaliga gånger upplyste om var all användbar charterutflykts-info fanns att hämta (I pErmarna i receptionen på respektive hotell). Resan till och från flygplatsen var både en plåga och en fnissfest. Jag har själv vuxit upp i Sörmland men gnäller bara i affekt.
Johanna: :) och då kommer jag ändå från den del av sverige som du med allra största sannolikhet definierar som norrrland
har ni förresten tänkt på att dialekten oftast tittar fram i ord man inte säger så ofta. Inte för att jag medvetet slipat bort min dialekt, det sägs att det hörs var jag kommer ifrån även till vardags. men jag blir liksom pinsamt tydlig när jag pratar om saker som har med ”snorrkel” eller ”pakethålllare” att göra
Erika – heter det inte pakethållare? Eller är det uttalet som jag i mina mer bonniga stunder skulle säga: packethållare, som du menar?
Erika – igen – annars håller jag med dig. Fortfarande, efter 13 år, så dyker det också upp ord ibland som jag faktiskt inte vet om att det ”inte” heter egentligen. Förstås är jag för trött för att komma på nåt bra exempel nu.
Anna: jag tänkte mest på uttalet, för det heter nog pakethållare. men i min barndoms trakter säger man ungefär ”pakethållllare” där förledet+h nästan försvinner och All betoning ligger på L.
(för några veckor sedan upptäckte jag att det finns en köksattiralj som heter potatisstöt. jag trodde det var en pärstamp)
Åh, minns vår skogsutflykt då min äldsta son häpnade över mängden vitmossa på en bergsknalle och utbrast på stockholmska a la gammal pilsnerfilm;
-Meeen shiiit! Kålla vad mycke´ skumludd!
Först lite o.t: en boende i mellersta norrlands kustland lämnar en åsikt i ämnet mormor (det som jag räknar till norrland är det som ”kartboken” räknar till norrland, så korrekt är jag – var ska jag annars säga att jag bor?):
Mormor är ”morrmor” här där jag bor. ”Mommo” eller ”momma” säger man möjligen internt, i familjen, tills man fyllt 12.
Jag tror inte det egentligen finns nån geografisk gräns. Jag blev kallad ”Stockholmaren” i skolan trots att jag flyttade från Stockholm när jag var 2. Trots att jag tidigt sa bläckpenna med tjockt ”L”. Och anner-si’a om ”andra sidan”.