När popjunkien var 10 år

Jag har rotat fram fyra stycken ”Mina Vänner”-böcker, tre dagböcker och sex gamla skolkataloger. Samt lite olika porträttbilder och en studiotagen bild på mig när jag var nästan som tjockast i mitt liv. Och gamla uppsatser och ”noveller”. Jag rodnar, skrattar, skäms och får ont i hjärtat om vartannat. Jag ska inte bli så personlig men det är fan för jävligt hur man centrerade sina liv kring förväntningar, redan som tioåring. För att inte tala om de förhatliga tonåren.

Förväntningar som i att vara populär bland tjejerna, omtyckt av killarna, att vilja bli hårfrisörska (sic) eller fotomodell, att ha cendréfärgat hår. Ärligt talat – enligt Mina Vänner hade alla tjejer i min lilla klass cendréfärgat hår. Men tittar man på klassfotona har vi ju allt från råttfärgat (ursäkta, cendré) till mörkbrunt. Eller att jag i alla ovan nämnda böcker tjatar om mitt intresse för dans. Bara det att jag knappt kan minnas att ett sådant intresse ska ha existerat.

Jag har anledning att återkomma till mina gamla loggböcker igen men jag börjar med ett litet Mina Vänner-bidrag.

15/2 1988
Jag vill bli: söt, omtyckt

15/4 1988
Jag vill bli: fotomodell

16/9 1989
Jag vill bli: affärsbiträde

8/3 1990
Jag vill bli: barnmorska, dansös

1/10 1990
Jag vill bli: dansare, artist eller jobba med barn

21/2 1993
Jag vill bli: kurator, präst eller artist

Dela: