First train home – Imogen Heap
Åh det känns så himla jobba-på-kvällstidning/tjejtidning att skriva notiser baserade på vad man läser hos Perez Hilton men nu råkade det vara just han som tipsade om detta och jag måste faktiskt också skriva.
Jag älskar Imogen Heap (mest känd från Frou Frou som i sin tur är mest kända som de som gjorde DEN låten i Garden State). Förutom att hon har ett namn som gör minste anglofil bli avundsjuk så har hon ett helt eget sound. Det är både röst, frasering och instrumentering som gör det. Och även om det kan vara lite kvasiflummigt ibland så är det mestadels underbart.
(dagens chockinsikt: det är FEM år sen Garden State kom! FEM!! Känns som igår vi satt och bloggsnackade om den)
Hon är amazing. Kolla på detta, igen och igen: http://www.youtube.com/watch?v=25VGdNU3nrU
Jag älskar varenda låt med Frou Frou och tycker att Imogen Heap har den vackraste rösten jag någonsin hört. MEN…jag är lite orolig.
Medan Frou Frous skiva hade en perfekt kombination mellan organiska element och elektroniska element som skapade det speciella mysiga och vackra soundet så kändes Speak For Yourself som ett hafsverk. Förutom i the Walk och Just For Now så fanns inte den där typiska Imogen känslan. Det kändes för kallt. Senare kom Speeding Cars och Glittering Clouds, vilket var lite bättre låtar men nu senast First Train Home och Not Now But Soon är ju rent av anonyma. Ellipse kommer ut idag frästen :)