Lucka 1 och 2. Berätta om dig själv och staden du bor i

City girls are just country girls… with cuter outfits är sensmoralen i ett avsnitt av Sex and the city. Även om det kan låta ytligt så är det ett av mina favoritcitat – kombinationen landet och stan är det som mest kännetecknar mig.

Jag är född och uppvuxen på en bondgård på landet. I ett gammalt vackert hus på en kulle på en blåsig slätt utanför Eskilstuna i Södermanland. Som äldsta barnet av fyra i en harmonisk familj, med trygga och omtänksamma föräldrar. Min första chef – en mycket speciell hotelldirektör – sa en gång att man kunde märka på mig att jag kom från landet. ”För folk uppvuxna på landet är mycket redigare”. Och det är självklart ingenting jag går omkring och tror. Däremot har förutsättningarna från just min uppväxt givit mig en grundtrygghet som jag bär med mig vart jag mig i världen vänder. Den kanske han misstog för lantlighet, vad vet jag.

För hur mycket grundlantis jag än är har jag så länge jag kan minnas längtat bort. När jag var 14 lovade jag mig själv att flytta till London, och det gjorde jag senare två gånger. Något senare lovade jag visserligen mig själv att aldrig flytta till Stockholm – det finns någon motsättning mellan sörmlänningar och huvudstaden – men det gjorde jag tack och lov ändå år 2003.

Jag vet inte varför jag så tydligt kände att jag inte skulle bo kvar, men det var först när jag lämnat hemstaden som jag kunde söka mig till sammanhang som inte var bundna vid geografiska förutsättningar. Hitta egna intressen, få utlopp för min ambition, möta likasinnade personer, utforska nya möjligheter, vara del av en puls.

Stockholm hamnade jag i av en slump, men det var just möjligheterna som tog mig hit och som höll mig kvar. Och som jag alltjämt förknippar staden med. En praktikplats som blev ett extrajobb som blev starten på en karriär. Från en låneetta i innerstan till en egentvåa i närförort till en familjetrea i ett skogsbryn. Jag skojar inte när jag säger att jag hela tiden är förväntansfull inför vad Stockholm ska hitta på härnäst.

Men om jag förut längtade bort till stan så längtar jag numera allt oftare hem till landet. Alltså verkligen inte sådär att jag vill börja odla ekologiskt, föda upp hundar och klä mig i någon dyr oljerock.

Det handlar om grundtryggheten igen. Inget skänker mig mer känsla av välmående och sammanhang än att vara i mitt barndomshem tillsammans med min nya och gamla familj. Att ge mina barn allt det lantliga samtidigt som de odlar en världsvana.

Och hela tiden har jag mitt nya hemma, mitt älskade Stockholm, på en-timme-med-tåg-avstånd.

På bilden: jag och mina syskon Veronica, Gabrielle och Zebastian 1987. Mamma har sytt klänningarna. Bilden hänger på väggen i mammas och pappas sovrum.

Dela: