Lucka 12. Om någon du saknar.

Min farmor hette Rut. Hon blev 48 år gammal och dog i en bil som blev till skrot framför ett framrusande tåg. På en simpel järnvägsövergång utan bommar, bara några hundra meter från hemmet och rakt framför farfar där han stod och råkade se hela olyckan.

Pappa var bara 11 år då, det var på vintern för han var på skidresa med skolan och fick inget veta förrän han var tillbaka hemma igen. Jag tror att begravningen redan hade varit, i alla fall sörjer han än idag att han inte fick vara med och säga hejdå.

Jag har hela mitt liv saknat en farmorsrelation och jag sörjer så att pappa och hans syskon växte upp utan en mjuk och bra mamma.

Min farfar var en hård man som gjort många knepiga saker, det har jag snappat upp med mina tjuvlyssnaröron genom åren. Det var nog därför jag blev så rörd över att hitta en teckning som jag ritat på väggen i hans kontor när vi städade ur huset efter hans död. Jag minns att jag ritat det finaste jag kunde: en solnedgång med gulorange sol och blågrönt vatten. Den hade han omsorgsfullt nålat fast bredvid alla bilder på taxar och utmärkelser som effektivt dolde den gamla tapeten.

Han hade en jättetjock mage min farfar. Han bar alltid skjorta och uppknäppt kavaj och vi visste genom tjuvlyssningen att skjortorna var uppsprättade i ryggen för att ens kunna knäppas fram. Vi barn frågade saker om magen (inte direkt till farfar utan till våra föräldrar). ”Har farfar ett barn i magen?”. Den var så rund och hård men ändå tjock – precis som en gravid mage.

Jag undrar mycket över vilka spår tågolyckan lämnat hos familjen som blev kvar. Hade allt varit annorlunda om farmor fått leva klart? För min faster som lämnades helt utan kvinnlig förebild och tvingades köpa kläder på herrekiperingen samtidigt som hon ständigt retades av bröderna? För min farbror som bara var fem år och växte upp utan moderskärlek? Hos den äldste farbrodern med handikappet som aldrig riktigt lämnade hemmet och farfars inflytande? Han som också dog ung.

Och hos min vackre starke pappa som verkar ha axlat så mycket ansvar att det ibland under en tusendels sekund skuggar honom än idag?

Men det här skulle handla om farmor. Om hur jag på frågan ”vem väljer du om du får träffa vem som helst i hela världen?” skulle svara farmor så jävla mycket framför Elvis eller Jesus eller Madonna. Jag saknar en sådan klok förebild som jag tror att hon skulle vara. Eller jag vet ju inte, jag fantiserar ihop min egen bild av henne baserat på bilder, minnesdokument och berättelser. Hon verkar ha varit både god och cool. Jag växte upp i samma hus som henne, i farmors barndomshem där mina föräldrar fortfarande bor kvar och där farmor på något vis alltid känts nära. På vinden ligger hennes skrivböcker och fotografier och när jag gick i grundskolan var jag stolt över att gå i samma skola som farmor.

Dagens namn är Rut men för mig är det liksom århundradets namn. Om jag någon gång får en dotter ska hon heta Rut.

Det här är en gammal text, publicerad på dagbokssajten Ord 4 januari för sju år sedan. Tack Sabina som hjälpte mig leta fram den! Den kunde kanske ha redigerats om med ett lite äldre perspektiv, med föräldraperspektivet, men jag tyckte det var lite rörande att jag var så lillgammal och dramatisk.

Dela: