Jag har blivit en SÅN

Jag är löjligt stolt över en grej.

Jag är i och för sig löjligt stolt över många saker. Som till exempel:

Mina barn (ja, standardsvar för en mamma, men min stora har liksom en LÖS TAND och min lilla har liksom börjat prata i FYRAORDSMENINGAR).

Min karriär (jag vill återkomma till detta för jag har – på riktigt, inte bara på bloggsättet, urstolt! – fått frågor om hur det är att vara ung kvinna, mamma och chef. Och jag som har gjort flera stora kliv i min karriär mitt i småbarnsåren har massor med tankar och erfarenheter om det).

Att jag blivit smal (så får man nog inte säga i det här landet men jag älskar att vara smal. Särskilt kontra de där TJUGO kilona mer jag vägde förr).

Hur som helst. Ämnet för dagens glädjerop är att jag blivit en SÅN som… CYKLAR!

Jag cyklar tvärs över stan.
Jag hämtar och lämnar barnen med cykel
Jag cyklar trots att det regnar.
Jag har cykelhjälmen på mig inne på ICA för att ”spara tid”.
Jag till och med sittcyklar i uppförsbackar.

Och tänker jag efter hänger min relativt nya cykelpassion ihop med just allt ovan.

Barnen – jag har knappt någon egentid, men när jag cyklar får jag vara ifred och lyssna ikapp radioprogram. På vägen hem idag (i regnet!) lyssnade jag på Lina Thomsgård i Värvet. Fantastiskt.

Jobbet – jag får energi och utrymme. Finns nästan inget som slår känslan av att nycyklad stega in på kontoret på morgonen. Redo för vad som helst. (Med cykelhjälmshår).

Smalman – så länge jag cyklar de där kilometrarna om dagen är jag i någorlunda form. Borde egentligen börja träna på riktigt men en SÅN har jag inte blivit, än (?)

Dela: