En 50-årsdag
Jag tycker att min långa, långhåriga snart-7-åring är så lik min pappa som ung. Så när jag var hemma hos mamma och pappa i helgen letade jag bland lite gamla bilder. Och visst hittade jag bildbeviset jag sökte, men jag hittade också något mer.
Som den här tagen sent på kvällen under min farfars 50-årsfirande.
Från vänster till höger: min farbror Bernt, min faster Vivi, i hängslen min pappa (naaw) och så min farfar Ewald.
Mest blir jag glad när jag tittar på bilden. Så stilig Mad Men-farfar! Så gulliga ungar som är finklädda men helt uppenbart spelevinkiga. Pappa som är så lik min Bobo. Jag älskar tanken på att de satt stilla medan bilden knäpptes och sedan sprang iväg och spelade iPad. Eller vad man nu lekte med som 7-åring på 60-talet. Utanför bilden någonstans är familjens bebis vet jag.
Men jag blir också så vemodig så hjärtat på riktigt värker. Tanken på att två på bilden inte finns längre. Och att hon som tog bilden snart skulle dö. Tanken på att tiden rusar och att allt är förgängligt. Att vi alla är bara en liten, liten del av vår egen historia.
Alldeles svindlande, sorgligt och övermäktigt.
#blogg100
